Ok, den där fisketuren vart längre än väntat. Faktum är, att det vart inte ens en fisketur, det vart en tur till sjukhuset. Inte för mig, men för maken.
Det hela började med en ond rygg, till och från under ganska lång tid. Och sen vart det akut, men inte skulle han in till läkare heller… Till slut, när han bara låg och vred sig i plågor på soffan, så ringde jag ambulans så det inte skulle finnas rum för protest! Nåväl, de kom, han tog in till sjukhuset, och vart inlagd med diverse undersökningar och smärtis galore. Men han vart bara sjukare och sjukare. De hittade en infekterad disk på magnetröntgen, och sepsis, som satt sig först i lungorna, och även i ryggen.
Sen gick det fort. Han kom in på torsdagen, och på måndag morgon vart det riktigt akut med andningen, så han fick åka ner till en slags högintensiv avdelning för övervak. Men under natten blev han bara sämre och sämre, så han togs till intensiven och intuberades. Ingen kul situation alls. De visste inte riktigt varför det vart så illa, han *betedde* sig inte riktigt som man kan vänta sig. Trots antibiotika x flera under en vecka, så steg temperaturen till 39,6 och upp till 40. Inget vart bättre, och allt var bara konstigt.
Sen kom torsdagen igen, och då slutade han röra på benen. Och då kom förklaringen till allt elände. Man hittade en ansamling av var runt ryggmärgen, och den spred sig snabbt. Akut operation på kvällen, och sen var det bara att hoppas… Oddsen var inte så stora, och det var några dagar som jag aldrig mer vill uppleva. Chansen att överleva var ungefär 40 procent, och chansen att hamna i rullstol var ännu högre.
Men sen vände det sakta och på söndagen kunde man äntligen dra tuben och väcka honom. Det var några dagar med total förvirring för honom, de mardrömmar han gick igenom önskar man inte någon. Men nu är han på avdelning igen, och har sen ett par dagar tilbaks kunnat komma upp på fötter med hjälp, och det går sakta men säkert framåt. Så dryga 3 veckor senare känner jag en viss lättnad, och försiktig optimism. Det är fortfarande en lång väg kvar, men nu kan vi i alla fall hoppas på att det ska gå bra i slutändan….
Så, det är i korthet anledningen till tystnaden här i bloggen. Det har varit en resa till och från helvetet, och jag hoppas att den aldrig kommer igen… Det har förstås varit lärorikt, både på gott och ont, för mig som sjuksköterska att se det hela från sidan av att vara anhörig, men fy fan! rent ut sagt.
Ska jag ge er ett enda råd från det här, så är det följande: P.r.a.t.a!!! med era anhöriga om hur de vill ha det i liknande situationer. Att sitta som närmast anhörig till en person som inte kan tala för sig själv i en akut situation, är svårt nog, och om man då inte ens vet hur den personen skulle vilja ha det, då måste det vara ännu värre. Eftersom han redan var sederad när det vart akut med operation, var det jag som måste fatta beslut om vad som skulle göras. Var han beredd att leva sitt liv i rullstol? Om det skulle gå fel under operationen, ville han att de skulle *göra allt*, eller vad?
Som tur är, så har vi pratat mycket om det här, och jag visste att ett liv i rullstol var helt ok för honom, men om vi skulle börja tala hjärnskador, så var det en helt annan situation. Om varet spridit sig högt upp, så det var stor risk för allvarliga hjärnskador, eller om det var så illa att de måste börja skära av nerver högt upp, då vet jag att han inte velat vara med mer. Det var inte något lätt beslut att fatta, och under operationen när satt jag där med mina vänner på uppvaket (han skulle inte väckas och skulle inte komma till uppis, det visste vi redan då), då dök tankarna upp… Om han blir förlamad, kommer han att börja anklaga mig då? Om han överlever, med vissa hjärnskador, vem kommer han då att hålla ansvarig för det…OM han överlever… Om han överlever!!! Det var jobbigt, det var det.
Den här resan är bara påbörjad. Det har varit en konstig tid, med de djupaste dalar under den akuta fasen, och så har jag fått uppleva vad stöd från mina underbara!!! kollegor innebär. De har funnits där med kramar och samtal, när jag förvirrat mig upp till uppvaket under mina besök på intensiven, de har funnits på fejjan med goa kommentarer, och de har gett mig mat! Massor med mat, för veckor framöver… De har bakat och lagat mat, och jag börjar nästan tro att de gillar mig 🙂 Dessutom, i allt de har gjort för mig, så har de ju genomfört vår stora flytt från gamla lokaler till helt nybyggt, och tro mig, det var ingen liten uppgift de har genomfört! Jag är så tacksam för att få ha dessa människor i mitt liv, de har varit mitt stöd i allt det här, och de fortsätter att vara änglar när jag nu börjat jobba igen.
Och då har jag inte ens börjat att tala om den underbara människan som har tagit hand om vår son under den här tiden. En människa som jag nog ärligt talat inte hade förväntat mig skulle ställa upp som hon har gjort. Men änglar kommer i de mest underliga förpackningar, och när man hittar dem, ska man ta vara på dem. Att veta att han varit omhändertagen och trygg på alla tider av dygnet under den här tiden, det har varit ovärderligt.
En dag, när allt det här är över på riktigt, då hoppas jag att jag kan *pay it forward*. Jag vill inte betala tillbaks vad alla dessa underbara människor gjort för mig, för då betyder det att de är i en liknande situation som jag är, men kanske kan jag en dag ge till någon, vad de gett till mig och då kommer jag att vara innerligt tacksam för att få göra det.
Under skalet på en sköldpadda 